Snabbanalys inför Sverige mot Tunisien: En efterlängtad VM-premiär

Minns ni ens hur mörkt det var? Höstmörkret 2025? Som ett rum utan fönster. Utan de minsta springorna av ljusinsläpp. Svensk fotboll på havets botten. Längst ner i Marianergraven. 11.034 meter under havsytan.

Men då var då. Nu är nu. En tropisk kväll i Valencia och trippla returer mot en polskt mål senare så är vi här. I VM. Hitsickade av Fader Potter. Framburna av Frälsaren Gyökeres. Döda. Begravda. Återuppstådda. Och när vi nu väl är här är det bara att njuta. En blågul sommarfest ligger framför oss. Och den får gärna vara länge. Riktigt länge!

Träningsmatcherna inför mästerskapet gav kanske inga garantier om att det är en succé som väntar runt hörnet. Men samtidigt. Det gav oss åtminstone några svar. Och att vi nu i alla fall vet att ett par spelare inte ska spela. Att det finns ett par taktiska post it-lappar att knyckla ihop och slänga i papperskorgen. Ja, det är ju kanske svar så goda som några de med.

För ett svenskt landslag kommer det handla om att ramarna sitter. Att stadga och fundament cementeras från grunden och att vi inom de granitstarka ramarna ger utrymme för en liten dos av kreativitet. En soloprestation av Alexander Isak. En fullträff av Viktor Gyökeres.

Gör vi på något annat sätt. Vill vi mäta oss elva mot elva. Nedkokat till individuella måstematcher i varenda duell över hela plan – då möter vi ganska tidigt våra övermän.

Svaren i träningsmatcherna handlade till stora delar om spelare som faktiskt inte är redo för en startuppgift i svenskt mästerskapslag. Bredden. Ja, den är inte bred.

Däremot har jag en stor tro till det vi kan ställa ut mot Tunisien. Och för mig är elvan självskriven.

Kribben vaktar målet likt han gjorde i play-offet.

Vigge, Hien och Baron Lagerbielke utgör ett stabil treback. Och här är det viktigt att inte samtliga 253 framför Lagerbielke i tronföljden faller bort akut. Han behövs här och nu.

Gudmundsson är given till vänster och för mig måste det centrala mittfältet bestå av Yasin Ayari, Jesper Karlström och Lucas Bergvall. Den här alibilösningen där Benjamin Nygren ska skohornas in som en offensiv mittfältare får faktiskt skrotas nu. Det blir varken hackat eller malet. Det blev inget extra hot offensivt. Och det ger oss ingen stabilitet defensivt. Det kändes mer som någon form av tacksamhetsskuld som betalades när han skulle få chansen i den rollen mot Grekland. Men sånt kan vi inte syssla med nu.

Längst fram måste vi såklart spela våra superstjärnor. Alexander Isak och Viktor Gyökeres. Miljardvärvningen till Liverpool. Ligavinnaren med Arsenal. Två anfallare som nu ska få bevisa sig i ett VM.

Det stora frågetecknet

Det som oroar mig inför en svensk VM-premiär är Sveriges högerkant. Emil Holm föll bort redan under inför-lägret i Stockholm och Herman Johansson kallades in som på plats-förberedd reserv. Nog visste man att det kanske skulle bli svårt för Holm att komma till spel?

Samtidigt lämnar det oss med bara två konkreta alternativ. Nämnde Johansson eller Alexander Bernhardsson. Och det är klart att man inte trillar av stolen i extas när man ställer de namnen mot varandra.

I brist på konkurrens från den förstnämnde måste det dock bli Bernhardsson som startar mot Tunisien. I min värld är det märkligt att Herman Johansson ens är med.

Fullständigt uppsnurrad mot Ukraina i första play off-matchen och när allt kom till krita mot Polen då var det tydligen en nervös mage som satte stopp för att han ens kom till spel.

Det såg sannerligen inte bättre ut mot Norge – och nu vilar alltså en hel svensk VM-kant på att Zweite Bundesliga-spelaren Alexander Bernhardsson får ihop en mix av offensivt understöd och defensiv stadga. Det är klart att man kunnat känna större trygghet på just den positionen.

Bland tyckare och förståsigpåare (såna odågor som jag helt enkelt) har det tvistats och tyckts till kring att vi möter det "lättaste laget" (på pappret!) i premiären. Kan det bli en Trinidad & Tobago igen?! Nja. För mig är skillnaden rätt stor.

VM-laget 2006 kom in i mästerskapet med framstående insatser med sig från både VM 2002 och EM 2004. En Henke Larsson som avgjort en Champions League-final. En Fredrik Ljungberg som förlorat en. Och en Zlatan Ibrahimovic som på allvar etablerat sig som en av de största anfallsstjärnorna i hela världen. Det fanns helt enkelt fallhöjd. Och kanske en risk för underskattning?

20 år senare är verkligheten en annan. Vi vet inte riktigt vad vi är som landslag. Vi vet faktiskt knappt hur vi besegrade Ukraina och Polen. Vi vet mer eller mindre bara att vi är här.

Vi kan såklart inte underskatta Tunisien. Vi kan såklart inte underskatta något motstånd som alla - mer eller mindre - fick sina inbjudningskort till festen långt innan vi bjöds in med armbågen och nu står lite fånigt och försöker presentera oss i lobbyn.

För Sverige är detta bästa tänkbara start på mästerskapet. Ett motstånd vi ska besegra. Men bara om vi förhåller oss till allt det som utgör grunden i ett svenskt landslagsbygge. Det hårda jobbet. Det starka kollektivet. Och det små, blixtrande, momenten av genialitet från våra anfallsstjärnor.

Och skulle det nu stå 0-0 lite för länge. Då har vi ju trots allt Taha Ali också.

Nu bänkar vi oss för en underbar VM-sommar!