Snabbanalys inför Japan mot Sverige: Dags att bekänna färg

Sverige kan fortfarande gå långt i det här världsmästerskapet. Men inför gruppavslutningen mot Japan handlar det inte bara om resultat och potentiella slutspelsvägar. Det handlar om att lämna planen med känslan av att det finns en riktning.

För ska vi vara ärliga vet vi inte ens om vinst, kryss eller förlust är det som rent sportsligt – när man pratar om lags styrkor på det berömda pappret – ens är bäst.

Jag förstår att det låter märkligt. Och kanske är det till viss del såklart påverkat av detta nya VM-koncept vi kan tycka lite vad vi vill om (och det kommer jag kanske göra i senare texten). Att säga att resultatet inte är det viktigaste inför en gruppavslutning i ett världsmästerskap känns nästan provocerande. Fotboll handlar trots allt om att vinna matcher.

Men jag känner ändå att det är där vi befinner oss. För när Sverige kliver ut mot Japan kommer jag inte i första hand sitta och fundera över om det blir en poäng eller tre. Jag kommer leta efter någonting annat.

Jag kommer leta efter tecken på att det här laget vet vad det vill vara. För just nu vet inte jag det i alla fall.

Upp som en sol, ned som en pannkaka

Efter 5–1 mot Tunisien var det lätt att ryckas med. Mål. Seger. En nation som satt i gryningen och drömde om en repris från 94. Smakstarten fyllde en hel fotbollsnation av optimism och fick oss att glömma de brister som blottats i träningsmatcherna inför mästerskapet.

Men när motståndet blev tuffare. När den individuella spetskvaliteten hos våra motståndare var högre, då blev det något annat. Då blev man ganska snabbt, ganska ödmjuk igen.

Hur ska Sverige försvara? Duger det målvaktsval vi gjort? Vilka relationer fungerar i backlinjen? Och hur ser den långsiktiga planen ut för att decimera möjligheterna för våra motståndare att så enkelt straffa våra misstag? Det är frågor som fortfarande saknar tydliga svar.

Det betyder inte att allt är nattsvart. Sverige har fortfarande en hög högstanivå. Det finns offensiv kvalitet som få svenska landslag kunnat matcha under de senaste decennierna. Men just därför blir det också frustrerande att se ett lag som stundtals verkar spela emot sin egen natur.

För det här landslaget är inte byggt för kontroll. Det är byggt för fart. För omställningar. För spelare som vill framåt.

Missförstå mig rätt. Sverige måste självklart bli bättre bakåt. Vi behöver se ett försvarsspel som håller ihop bättre än senast. Vi behöver se tydligare avstånd och arbetsfördelning mellan lagdelarna, bättre kommunikation och en målvakt som inger förtroende.

Men jag tror inte längre att lösningen är att fortsätta prioritera försiktighet. Vi har provat det. Och det har inte fungerat. Därför tycker jag också att det är dags att på allvar ifrågasätta fembackslinjen.

På pappret är tanken god. Fler försvarare borde ge större trygghet. Men fotboll fungerar sällan så enkelt. För Sverige har inte blivit nämnvärt stabilare. Samtidigt som systemet låser oss och begränsar oss i vissa spelarval som ska göras.  

Vi får färre spelare högre upp i banan. Vi blir långsammare i våra omställningar. Och när vi väl hamnar under press ser vi ändå lika sårbara ut som tidigare. Det blir varken hackat eller malet. Varken ett riktigt starkt försvarsspel eller ett riktigt spetsigt anfallsspel.

Och när man hamnar där är det ofta ett tecken på att någonting behöver förändras.

Den mest självklara förändringen stavas Anthony Elanga

Hans inhopp mot Nederländerna förändrade matchbilden direkt. Plötsligt fanns det fart. Plötsligt fanns det ett hot bakom backlinjen. Plötsligt såg Sverige ut som ett lag våra motståndare faktiskt behövde respektera.

Samtidigt har Benjamin Nygren nu fått två raka starter utan att ta chansen.

Och ibland behöver fotboll inte vara mer komplicerat än så. Framförallt inte i en kort turnering. De som visar form ska spela. De som inte gör det får ge plats.

På mittfältet finns också skäl att tänka nytt. För mig är Jesper Karlström fortfarande ett frågetecken. Han bidrar med arbetskapacitet och erfarenhet, men Sverige behöver mer än så i den här typen av matcher. Vi behöver spelare som vill ha bollen. Spelare som kan spela sig ur press. Spelare som kan ge oss ett eget spel när matcherna lever sitt eget liv.

Därför hade jag gärna sett Mattias Svanberg, Lucas Bergvall och Yasin Ayari tillsammans centralt. Det är ett mittfält som kanske inte ger maximal trygghet, men som ger Sverige större möjligheter att faktiskt styra delar av matchbilden.

Och om det finns ett återkommande tema i den här krönikan så är det just det. Sverige måste våga välja sina styrkor framför sina rädslor. Det gäller även Viktor Nilsson Lindelöf.

Kaptenens märkliga ord

Jag förstår att han ser sig som mittback. Det är där han gjort större delen av sin karriär och det är där han identifierar sig som spelare.

Men ibland behöver även lagkaptener anpassa sig efter lagets behov. Och i brist på att vi åkte till mästerskapet utan en duglig högerback efter att Emil Holm kastade in handduken har Graham Potter ett delikat problem här.

För ska vi spela fyrbackslinje är den bästa lösningen att spela Viktor till höger. Men samtidigt har han suttit inför miljontals svenskar i SVT:s Kallprat och uttalat att han vägrar spela där. Ett märkligt uttalande som skapar en svår situation för Potter.

Med Lindelöf till höger, Isak Hien och Carl Starfelt centralt samt Gabriel Gudmundsson till vänster får vi en backlinje som känns mer balanserad än alternativen. Ja, även om Hien hade en riktigt tung match mot Nederländerna.

Alla spelare gör dåliga matcher. Frågan är vilka spelare man fortfarande tror på dagen efter.

Min elva mot Japan hade därför sett ut så här:

4-3-3: Kristoffer Nordfeldt; Viktor Nilsson Lindelöf, Isak Hien, Carl Starfelt, Gabriel Gudmundsson; Mattias Svanberg, Lucas Bergvall, Yasin Ayari; Anthony Elanga, Viktor Gyökeres, Alexander Isak.

Är det en perfekt elva? Självklart inte.

Men den känns åtminstone som ett lag som vet vad det vill vara. Och det är egentligen det enda jag begär av Sverige mot Japan.

Vi kommer inte vinna det här mästerskapet genom att förvandlas till ett cyniskt, italienskt catenaccio-lag över en natt. Det finns varken tid eller spelarmaterial för det.

Däremot finns det någonting annat. Det finns fart. Det finns kreativitet. Det finns mål i laget.

Det finns spelare som kan avgöra matcher på egen hand. Men då måste vi också våga spela utifrån att de sätts upp i de lägena som krävs.

Så om jag får önska mig någonting mot Japan är det faktiskt inte en hållen nolla. Det är en riktning. Ett försvarsspel som ser ut att bygga på någonting. En formation som känns genomtänkt. En startelva som skickar signalen att prestation går före prestige.

Framför allt vill jag känna att Sverige har bestämt sig för vilken typ av lag man vill vara. För när slutspelet börjar vill jag inte stå kvar med samma frågor som jag hade före turneringen.

Jag vill ha något att tro på. Och just nu känns det betydligt viktigare än själva resultatet.