Snabbanalys inför England mot Argentina: Fotbollen måste få segra

Vi kan börja 1966 och med Geoff Hursts avgörande på Wembley. Vi kan hoppa tjugo år framåt till Mexico City där Diego Maradona först gjorde mål med Guds hand – eller om det nu var Maradonas – innan han lite senare gjorde ett mål som fortfarande känns omöjligt att beskriva utan att ta till ord som odödligt och magiskt. Vi kan fortsätta till Frankrike 1998, David Beckhams röda kort och engelska tårar. Ännu ett kapitel i en berättelse som aldrig verkar bli färdigskriven.

Och då har vi fortfarande bara pratat om det som hänt innanför de kritade linjerna.

Lägg till Falklandskriget. Lägg till årtionden av politiska spänningar. Lägg till två nationer som lever fotboll på helt olika sätt, men med exakt samma intensitet. Du har en tryckkokare där någon precis skruvat upp värmen till max.

Inför onsdagens semifinal kommer Argentina hit med stämpeln som "VAR-gentina". Sociala medier har under hela mästerskapet svämmat över av teorier om att FIFA gärna ser Lionel Messi spela ännu en VM-final. Att sportens största stjärna också är dess största affischnamn gör inte direkt spekulationerna mindre.

På andra sidan står England, ett landslag som fortfarande undrar hur en hel fotbollsvärld kunde uppleva att den norska målvaktens utspark träffade spindelkamerans vajer samtidigt som tekniken inte registrerade någonting alls. Kanske fanns det en rimlig förklaring. Kanske gjorde det inte det. Problemet är egentligen inte den enskilda situationen, utan att tilliten börjat vittra sönder.

Något som skaver

För samtidigt som vi fått uppleva ett av de mest underhållande världsmästerskapen på väldigt länge – sena avgöranden, stjärnor som levererat, dramatik nästan varje kväll och matcher som fått oss att glömma att vi egentligen borde gå och lägga oss – ligger den där lilla stenen kvar i skon och skaver.

Lite för mycket handlar om människor i kontrollrum. Lite för mycket handlar om protokoll, kommunikation och beslut som fattas någonstans långt från den gröna ytan där fotbollen faktiskt spelas.

Och som om FIFA inte redan dragit på sig tillräckligt med frågetecken lyckades Gianni Infantino använda de spellediga dagarna till en snabbvisit i Qatar för att framföra sina kondoleanser till emiren efter faderns bortgång.

Det är egentligen inte resan i sig som provocerar. Det är symboliken.

Infantinos ledarskap har under många år präglats av samma återkommande känsla: som att han fullständigt slutat bry sig om hur det låter när fotbollsvärlden protesterar. De flesta placerar örat mot rälsen för att höra om tåget kommer. Inte Infantino. Han står inte ens vid samma spår som övriga.

I stället lyssnar han på något annat. På pengar, på makt och på människor som lärt sig att money talks. Och när pengar pratar behöver man tydligen inte höra vad resten av världen säger.

Det är nästan fascinerande. Inte för att det inger respekt, utan för att likgiltigheten känns så total.

Låt fotbollen avgöra vart sagan fortsätter

Därför hoppas jag att onsdagens semifinal blir precis det som den förtjänar att vara. Inte ännu en kväll där vi diskuterar kommunikationsmissar, halvautomatiska offsidebilder eller vilka som egentligen drog i vilka trådar bakom kulisserna. Låt oss i stället prata om Jude Bellinghams mittfältsshow, Harry Kanes kyla eller Lionel Messis (kanske?) sista möjlighet till att skriva ännu ett odödligt kapitel.

För fotbollen kommer hem på onsdag. Inte för att England vinner. Inte för att Argentina vinner. Utan för att fotbollen redan bor på båda platserna. Den lever på pubarna i Manchester och Liverpool. Den lever på läktarna i Buenos Aires och Rosario. Den lever i människor som planerar sina liv efter avsparkstider och mäter år i mästerskap snarare än kalenderblad.

När vi vaknar på torsdag vill jag att vi pratar om spelarna som avgjorde vart nästa kapitel ska skrivas. Om passningen, räddningen eller målet som blev avgörande. Inte om ännu en konspirationsdeckare.

Den här matchen förtjänar bättre än så. Och det gör fotbollen också.