Snabbanalys inför Brasilien mot Norge: Stormatch för grannlandet

Det är lätt att göra sig lustig över Norge just nu. Över vikingaprofilering, över ”RO”. Men om vi skrapar lite på ytan handlar det inte om att Norge är pinsamma. Det handlar snarare om avundsjuka. Och för mig känns heller inte den här åttondelsfinalen mot Brasilien så svår som oddsen antyder.

Det finns något nästan reflexmässigt i hur vi i Sverige förhåller oss till norsk fotboll när den börjar leva sitt eget liv. När de börjar tro. När de börjar ta plats. Och nu när de börjat ro. Då kommer avståndstagandet ganska direkt. Gimmicken blir fånig, supporterkulturen överdriven, självbilden naiv. Det blir ett sätt att distansera sig från något som egentligen är ganska enkelt: de har ett landslag som faktiskt är på riktigt.

Samtidigt sitter vi själva med minnet av ett svenskt landslag som mot Frankrike i ett slutspel snarare kände tyngden av skillnaden än möjligheten i matchen. Det var inte en känsla av att allt kunde hända, utan snarare en tyst acceptans av att nivåerna inte riktigt matchade.

Norge befinner sig i en annan sorts verklighet just nu. Inte som favoriter mot Brasilien, men som ett lag som åtminstone kan gå in i en sådan match och tro att det finns en väg vidare.

Och om vi börjar där. Oddsen är felsatta enligt mig.

Brasilien står i runt 1.85 att vinna efter ordinarie tid. Norge i runt 4.50. Det är en prissättning som i praktiken säger att Norge inte ens löser detta var fjärde gången. Det anser jag vara fel. Det är möjligt att marknaden landat rätt i favoritskapet, men avståndet mellan lagen känns större hos oddssättarna än vad det gör när man faktiskt bryter ner förutsättningarna.

För om man försöker översätta känslan till sannolikhet snarare än "varumärken", så är det här snarare en förväntansbild och favoritskap som jag skulle kvantifiera ner till ett 60-40-läge åt brassarnas favör. Max. Det motsvarar ungefär odds i trakterna av 1.67 på Brasilien och 2.50 på Norge. Fortfarande ett tydligt favoritskap, men inte den där nästan trygga känslan av kontroll som 1.85 mot 4.50 signalerar.

Och Norge är inte ett lag som bara råkar ha en superstjärna längst fram.

Det är snarare ett kollektiv där just den individuella spetsen blir möjlig för att strukturen runt honom fungerar. En maskin som inte alltid syns, men som gör att andra delar kan glänsa. Det är lätt att reducera allt till Erling Haaland, men då missar man helheten som faktiskt gör Norge intressanta i ett mästerskapssammanhang.

Samtidigt som det såklart inte gåra att komma runt honom.

Sextio landslagsmål på femtiotre landskamper. Det är siffror som nästan ter sig som ett tryckfel när man läser den första gången. Det är en produktionstakt som i klubbfotboll hade varit historisk, men som i internationell fotboll nästan känns ännu mer extrem eftersom utrymmet är mindre, matcherna färre och marginalerna snävare.

Frågan är inte bara hur många mål han gör, utan vad han gör med sitt landslag.

Han bär det. På ett sätt som vi får acceptera att ingen svensk någon gjort med vårt blågula dito. Zlatan bar såklart mycket i Sverige, men aldrig med den här typen av konstant effektivitet över så många matcher. Henrik Larsson var en världsspelare, Fredrik Ljungberg likaså. Men ingen kan peka på leverans av samma tyngd som när en spelare förväntas leverera mål i varje landskamp – och faktiskt gör det.

Och detta gör att Norge blir något annat än bara ett spännande lag.

This is bigger than football

Haaland har redan vunnit allt som går att vinna på klubbnivå med Manchester City. Vunnit titlar, slagit rekord, dominerat ligor och Champions League. Det finns egentligen inga sportliga mil kvar att gå där som inte redan är utforskade. Men landslaget är något annat. Något mer sårbart. Något mer tidsbegränsat.

Efter 2–1-segern mot Elfenbenskusten sammanfattade han själv känslan: ”This is bigger than football.”

Och det är svårt att inte ta det på allvar.

För han fyller 26 i sommar. Kroppen är i sin absoluta topp nu, men ingen vet hur den ser ut om fyra år i ett landslag som inte kommer få hur många chanser som helst att bygga ett lag runt just honom. Det här kan mycket väl vara fönstret. Den här sommaren. Den här turneringen.

Samtidigt finns det saker i Brasilien som går att ifrågasätta.

Det är fortfarande ett lag med enorm individuell kvalitet, men inte den där självklara maskinen som tidigare generationer. Det finns frågetecken centralt på mittfältet i hur kontrollen ska upprätthållas över 90 minuter. Det finns perioder i matcher där laget tappar struktur. Och det finns ytterbackspositioner där stabiliteten inte alltid är självklar. Det gör att matchbilder kan öppna sig på ett sätt som gynnar ett lag som Norge mer än man kanske först tänker sig.

Brasilien ska vara favorit. Det är inget konstigt med det.

Men de är inte ostoppbara.

Och det är egentligen där hela den här diskussionen landar. Inte i att Norge är bättre, eller borde vara favorit, utan i att skillnaden mellan lagen inte är så självklar som marknaden antyder.

I Sverige får vi också väga in faktumet och narrativet att vi bara "måste ha ut dem". Vi står liksom inte ut. Det stör oss något så kopiöst att Norge är exakt det vi önskar att vi vore.

Det är enklare att skratta åt vikingahjälmar och ”RO” än att acceptera att ett landslag i vår närhet faktiskt befinner sig i ett läge där en VM-kvartsfinal mot Brasilien inte bara är en höjdpunkt, utan kanske början på något ännu större.

Och någonstans där blir det också tydligt vad det egentligen handlar om.

Vi kan kalla det överdrivet, naivt eller smått pinsamt.

Men det är svårt att inte känna igen känslan.

För innerst inne är det nog ganska många som hellre hade suttit där.

Med vikingahjälmarna.

Med tron.

Jag säger det rakt ut: jag är avundsjuk på det Norge upplever just nu.

Och jag tror faktiskt inte att den här sommaren är på väg att ta slut än.

Så det är bara att sätta sig ner och ro.